Visste att det skulle göra ont, att det skulle vara jobbigt när Tobias flyttade hem. Men såhär ont? Redan när vi sa hejdå nere vid perrongen så kom tårarna, vi stod där och kramade om varandra i en all evighet. Och nu är han hemma, nu har han flyttat hem.
Självklart kommer vi ses, självklart kommer han alltid vara min bror. Men det kommer aldrig bli detsamma, aldrig igen. Han kommer aldrig bo här mer.
Att ha öppnat sitt hem för honom när han behövde oss som mest är bland det bästa jag gjort i mitt liv och det tycker många med och det såg jag som en självklarhet när mamma ringde den dagen i Januari.
Och jag visste att han bara skulle bo här tillfälligt, har försökt att inte "fästa" mig för mycket vid honom, just för att han ändå kommer flytta hem tids nog..men hur jävla lätt har det varit då?

Vi har kunnat skratta tillsammans, våran humor är inte som andras, bara vi förstår. Vi förstår varandra utan att ens behöva säga någonting. Barnen, åh, barnen älskar honom.

Fan va svårt livet ska vara. Men det här är ju för din skull bror. Men jag kan inte undgå att gråta, som jag gjort i stort sett hela dagen.